SOFIE DAHLQVIST

kärleksillusioner

Kategori: Personligt

Nu kan jag bocka av första dagen. Och jag måste säga att jag blivit positivt överraskad.
Fast inte av själva tiden i klassrummet. Jag blev i och försig glad att se Marie, men jag måste säga att mittbenan inte klär henne lika bra som hur hon brukar ha det. Men har ingen större betydelse, Marie är bäst. Jag blev även glad för vi fick reda på att vi skulle ha Linda igen. Stor tumme upp.
Men resten av timmen i skolan var allt annat en underbart. Det känns som alla dragit iväg och utvecklats åt olika håll. Jag tycker det borde räckt med att klassen har splittrats otroligt i slutet av åttan, snart är det väl bara flisor kvar av det som en gång var. Jag säger inte att jag vill att det ska vara som för två år sedan, och att alla ska umgås som en familj på trettio pers. Men jag tycker åtminstone att vissa borde ha lite mer respekt för andra, så vuxna trodde jag vi blivit.
Vad som skrämmer mig mest är hur mycket folk kan förändras och bli nästan oigenkännliga på insidan. För jag lovar, det syns alldeles för tydligt på utsidan.
Nu kanske jag är väl dramatisk, men jag tror att flera kan hålla med mig på vissa punkter. Dessutom ska Victoria flytta till England vilket inte heller är en glad nyhet.
Men efter skolan blev jag lite muntrare. Linn, Elsa och Sigrid följde med hem till vår stökiga boning. Vi hade köpt jordgubbar och mango, eller de rättare sagt, jag är ju bankrutt. Jag får ge tillbaka pengar så fort jag kan. I vilket fall gjorde vi iordning te och såg på "Fröken Sverige" medan vi åt på mango och (antagligen) årets sista jordgubbar. Efter det gjorde vi iordning varma mackor som smakade superbt! Vi pratade om ditten och datten men vid fem, tror jag, behövde Elsa gå. Sorgligt men sant. Vi följde henne till stationen och nån/några timmar efter följde jag Sigrid och Linn dit igen. När jag sagt hejdå och började gå hem visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om dagen. Men så kom ett skyfall och så blev jag upprymd av massor av varma känslor, så som det blir ibland. Jag gick och log åt ingenting och såg regnet slå mot marken medan jag var nästan helt trygg och torr under mitt paraply. När jag sedan kom hem åkte de blöta kläderna av och morgonrocken togs på. Och nu är det nu. Och jag har bestämt mig att försöka att inte vara så bitter och börja lite från början. Se var stund som unik och bara leva.

Kommentarer

  • Josefin säger:

    Fint skrivet :D

    2010-08-16 | 20:27:22
    Bloggadress: http://gulatulpaner.blogg.se/
  • Julia säger:

    jag känner också att alla börjar glida ifrån varandra..

    Kinda sad.

    2010-08-19 | 21:42:30

Kommentera inlägget här: