SOFIE DAHLQVIST

ler du svagt och viskar till mig du är värd att dö för

Kategori: Musik


Gårkvällen.
Började underbart, slutade miljoner gånger bättre.
Jag och Märta var i stan vid halv två, efter att vi gjort iordning lunch som vi åt hos Märta, och mackor att ta med oss.
Väl vid trädgårdsföreningen köade redan ett antal människor, men det var väl vad jag hade trott. Vi rev ner några Way Out West planscher att sitta på, och en hade vi för att spela kort på.
I omgångar sprang vi iväg lite då och då för att köpa förfriskningar eller bara för att sträcka på benen eller uträtta sina mänskliga behov.
En och en halv timma innan insläpp sprang alla upp och började knuffandes köa utanför ingången. Anledningen var, vad jag hörde från några andra, att någon dåre skrikit insläpp så att alla sprang för sitt liv.
Men där vi stod ihopträngda utanför ingången, med regn som föll ner på oss, bekantade vi oss med ett par trevliga människor. Och det är ju alltid trevligt. Deras namn var Anna, Wera, Lovisa och Anneli. Fick bland annat veta att de skulle på Håkan i höst, så vi skulle kanske träffas innan då.
Men så blev klockan sju, de öppnade grindarna och kaoset var bekräftat. Man visade fram biljetterna, lät de titta på ens väska och sprang för livet till scenen. Måste ha vart minst tvåhundra meter, jag tror aldrig jag sprungit så fort. Då skulle gymnastikläraren sett en, minsann.
Så jag och Märta fick platser på tredje raden. Då var vi lite besvikna, men nu efteråt tycker jag vi fick de bästa platserna av alla. De på första och andra raden kunde knappt röra sig, så ihopträngda som de var.
Förbandet var ett stort skämt och högst oroande, min enda kommentar.
Så prick nio, kom de, som Märtas mamma informerat oss om. Hon i sin tur hade hört det från en ytterst säker källa.
Introt började och så föll skynket ner, och där stod de. Kent. Jocke Berg. Utan dina andetag.
Jocke hälsade och sa att han kommit hem till Göteborg nu igen.
Jag har aldrig skrikit så mycket i hela mitt liv, inte heller hoppat så mycket. Nära till tårarna var det hela tiden. I varenda låt sjöng alla så om ingenting annat betydde något. 
Och så efter en låt någongång började någon sträcka upp sina händer i luften, med händerna format till ett hjärta. Snart stod hela publiken med armarna i luften. "Tänk på att, när man blivit lite till åldern så kan man få någon attack av såhär mycket kärlek" sa Jocke.
Och när 747 spelades stod publiken fast med fötterna i marken. Ingen tordes röra sig. Jocke stod still och tittade ut över oss. Mer vet jag inte vad jag ska säga. Det finns inga ord för det.
Sen kom regnet av eld. Och så försvann de. Innan de var tillbaka och spelade M och Mannen I Den Vita Hatten. Jag kommer aldrig kunna beskriva det vi niotusen upplevde igår. Men jag har försökt.
Det vi har ska aldrig dö.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: