SOFIE DAHLQVIST

one life but we're not the same we got to carry each other

Kategori: Personligt

Jag tycker det har blivit svårt att blogga. Jag vill vara ärlig men jag vill inte lämna ut mig. Och vem vill läsa om ytligheter och vardagshändelser? Kanske någon, men vet inte om jag vill skriva om det.
Just i detta nuet nu mår jag väl inte jippie ja, men för det mesta nuförtiden mår jag ändå bra. Tills det händer något som får mig ledsen liksom. Man skulle väl kunna säga att jag är lite skör, vilket jag i och försig brukar bli när det blir kallt och mörkt. Så tro liksom inte att jag inte är glad, typ i skolan, när jag skrattar och är glad och så vidare, då är jag glad, jätteglad. Jag tycker så mycket om min klass, alla får mig att må bra och vissa får mig att glömma allt jag skulle kunna vara mindre glad över. Men, för att citera författaren till "Extremt högt och otroligt nära" (grym bok btw) så: "jag har tänkt mig ur lyckan en miljon gånger, men aldrig in i den en enda gång". Mina ganska intesiva och ofta varande lyckoanfall kan liksom bara rinna genom fingrarna om något gör mig ledsen. Jag känner mig liksom bräcklig. 
Jag vill ha ork att ta tag i saker som jag skäms över. Jag tänker inte bara på skolan typ som jag tappat greppet om, utan typ min familj och sånt. Jag vill att det ska bli bra. Jag vill inte behöva ångra när jag blir äldre. Jag vill visa alla hur mycket jag älskar dom innan jag förlorar chansen. Jag vill se allt mer svart och vitt, så jag inte skulle övertänka för mycket och sumpa chanser. 
Jag tränar inte speciellt ofta längre och skyller det på mitt knä som kanske behövs opereras igen. Men jag vet att det inte lönar sig att skylla ifrån det på annat, men jag antar att jag inte har tillräckligt med kraft för att ta tag i det eller något. 
Mamma, pappa förstår inte. 
Jag vill inte fira jul i Skåne för jag känner inte min släkt. De känner inte mig.
Jag vill bara make love not war. Men inget blir som jag tänker mig. Till exempel ville jag vara ärlig men inte lämna ute mig med det här inlägget. Men jag lämnade ute mig. Haha, jag skäms lite, så jag hoppas ingen läser det här inlägget. Och för att förklara lite ytterligare, så mår jag väldigt bra just nu. Despite all this liksom. Men alla har sina dalar liksom. Anyway, jag mår underbart och det är er förtjänst bland annat: Linn, Alexander, Emma, Emma, Stina, Axel, Thomas. Inte för att ni andra inte gör mig glad, men för att dessa gjort mig extra glad det senaste.
Som sagt, hoppas ingen pallat läsa. Nighty night.
Ps. jag skyller detta inlägg på obesvarat sms och min depplista Ds.
Ps2. JAG ÄR GLAD OCH LYCKLIG Ds.

Kommentarer

  • en kompis säger:

    DET E OKEJ ATT VA LITE HÖSTDEPPIG! du e underbar och värdefull glöm inte det när du sitter hemma och deppar!

    2012-11-09 | 00:05:18
  • Emma Olsson säger:

    Du är så fin Sofie!

    2012-11-09 | 21:06:26

Kommentera inlägget här: